Hem med själ
ETT AV MINA FÖRSTA INREDNINGSVAL gjorde jag när jag var sex år gammal. Pappa hade satt upp en vägg i utrymmet ovanför trappan i vår villa i Uppsala och vips hade jag ett eget rum. Ett eget rum, med en egen tapet. Något försiktig, kan jag tänka i efterhand, med små abstrakta stjärnor, månar och prickar i pastellfärger mot vit botten, men det där mönstret höll mig sällskap när jag inte kunde somna på kvällen eller när det var helg och jag vaknade strax efter fem på morgonkvisten. Att säga att tapeter har en själ låter kanske överdrivet, men det finns onekligen något meditativt med att förlora sig i ett mönster. Inte riktigt som att drunkna i en annans ögon, mer som att blicka in i en skog eller upp…