Pojken i plastpåsen

”SE, JAG STÅR VID DÖRREN OCH BULTAR. OM NÅGON HÖR MIN RÖST OCH ÖPPNAR DÖRREN SKALL JAG GÅ IN TILL HONOM OCH ÄTA MED HONOM OCH HAN MED MIG.”UPPENBARELSEBOKEN 3:20 Han står intill gravstenen när han plötsligt får höra ett besynnerligt ljud. Först tror han att det är fåglarna uppe i träden alldeles intill som väsnas, men det låter mera som små skrik. Eller …? Är det inte ett kvidande han hör? Tor Schou Nilsen, 58, håller på att höststäda svärföräldrarnas grav på Vestre Aker kyrkogård i Oslo. Klockan är snart halv tolv på förmiddagen, tisdagen den 8 oktober 1991. Lite senare på dagen ska det slå om och bli mildare, men än så länge är gräset runt gravarna vitt av frost. Schou Nilsen har rensat bort de vissna sommarblommorna vid graven och…

Rikspressen har snappat upp den dramatiska nyheten – har ett nyfött barn övergivits för att dö ute på kyrkogården? Norsk Telegrambyrå, NTB, sänder ut följande meddelande: ”En nyfödd pojke hittades vid halv tolv-tiden i förmiddags på gravplatsen vid Vestre Aker kyrka i Oslo. Pojken var endast insvept i plastpåsar när han hittades.” 29 grader kall ligger han i kuvösen. Troligen var han ännu mer nedkyld när han hittades för mindre än en timme sedan. Innan kyrkans klockare lyfte upp honom från marken och tog honom i famnen, innan han blev masserad på kroppen och invirad i en filt av läkaren och innan ambulanspersonalen tog hand om honom. Kanske har dessa handlingar tillsammans lyckats få upp temperaturen hos den nyfödde innan han kom hit till Ullevål sjukhus där han nu får värmebehandling och…

Kriminaltekniker Knut Rykhus kastar sig i bilen och åker ner till polishuset med kvittot. Där söker han upp gruppen som ägnar sig åt att efterforska föräldrarna till bebisen. ”Vi har hittat något intressant”, meddelar han och viftar med en plastmapp där han lagt papperet. ”Det här kassakvittot låg i en av plastkassarna som pojken låg i när han hittades.” Undersökningsledare Lennart Kyrdalen studerar kvittot. ”Det kommer från affären Steffen”, konstaterar han. ”Det är Oslos största väskaffär. Den ligger nere på Akersgatan.” ”Kvittot visar ett köp för 900 kronor”, tyder Kyrdalen de suddiga siffrorna. Undersökningsteamet håller rådslag. ”Hur stor sannolikhet är det att någon i butiken kommer ihåg just det här köpet?” frågar de sig. Kvittot är daterat lördagen den 5 oktober. Det är fem dagar sedan. De har bara köpdatum och belopp, det är allt.…

Kvinnan ligger på soffan och skakar av gråt. Kriminaltekniker Rykhus kommer för all framtid att minnas det här ögonblicket av glädje som övergår i chock, av allvar som löses upp i ett känslomässigt utbrott som fyller rummet i den lilla lägenheten. I sitt arbete inom polisen kommer han att få se många förfärliga saker, men just nu, i det här trånga rummet där barnet förmodligen föddes för ungefär trettiofem timmar sedan, känner sig polismannen riktigt uppskakad. Så överväldigande var det för fler än kvinnan som precis fått veta att pojken som hon trodde var död faktiskt lever och vårdas på sjukhus. Tårarna strömmar över hennes kinder. Rykhus går runt i lägenheten i jakten på spår. ”Här har jag hittat någonting”, meddelar han. Ett par blodiga handdukar i en tvättkorg styrker misstankarna om att…

Det här var en helt ny vändning i fallet med den övergivna bebisen. Mamman hade alltså återvänt till kyrkogården för att se efter om kassen fanns kvar, kassen med barnet som hon lämnat vid busken en timme tidigare. Denna extra börda hade hon alltså burit på. Att hon var övertygad om att barnet var dödfött var förstås outhärdligt i sig, nu var det dess utom borta för gott. Hon hade ingen aning om hur det flyttats från platsen. Förhoppningsfullt tänkte hon att det innebar att sonen troligen skulle få den värdiga begravning hon hade hoppats på. Förlusten var emellertid inte mindre smärtsam för det. Men varför återvände hon till kyrkogården en timme efter att hon lämnat barnet där? Hade hon gripits av ånger? Panik? Eller hade hon fått någon form av insikt om…

Ifyra veckor hade vi letat efter honom. Vi hade rest från Norge till andra sidan jordklotet för att hitta honom. Vi hade sökt hjälp hos polisen, i kyrkan och på Manilas tidningsredaktioner. Vi hade letat i register och kataloger och frågat runt i skyskraporna och längs gatorna bland Manilas miljontals invånare i tre långa dagar och kvällar. Vad som helst för att hitta spädbarnet från kyrkogården i Oslo, han som nu är en man på tjugotre år. Och här har vi honom! Nu dyker han upp i ett chattmeddelande. Kommer han att vilja träffa oss? HAN SVARAR snabbt. ”Okej, jag har tid i morgon. Kanske efter lunch? Jag vill gärna träffa er.” Det här hade ju verkat helt osannolikt bara någon minut tidigare. ”Fantastiskt! Tusen tack”, hinner vi svara innan han fortsätter. ”Eftersom vi…